6.11.2023 Linda Bäckman, Magdalena Kosova

“Om jag hade en timme på mig att lösa ett problem, skulle jag tillbringa 55 minuter på att definiera det och fem minuter på att hitta lösningar”. Med detta citat av Albert Einstein öppnade Asim Latif från Fonden för socialt ansvar (Danmark) sin föreläsning under de finlandssvenska integrationsdagarna 2023. Hans poäng var att om vi inte vet vad problemet som ska lösas är, kommer lösningarna inte att vara rätt riktade.

Integration av invandrare är ett ämne som i ca trettio år debatterats i Finland på många plan: i politiken och i medier,  i samband med migrationstrender och konflikter, arbetsmarknaden, utbildning, och relationer mellan människor. Just nu är det ändå ett bra tillfälle att stanna upp och tillsammans ställa oss frågan: vad är det egentligen vi talar om då vi talar om integration? Hur vet vi att vi talar om samma sak, och hur vet vi att vi talar om rätt sak?

Bild: The Great Mental Models Project https://fs.blog/elephant/, ur Asim Latifs keynoteföreläsning vid De finlandssvenska integrationsdagarna.

Den finländska integrationsdiskursen: mot ett bredare perspektiv

I Finland förknippas integrationsdiskursen så gott som alltid till migranters tillträde till arbetsmarknaden. Det offentliga integrationsarbetet styrs i hög grad av lagen om främjande av integration, vilket också innebär att diskussionen ofta handlat om migrantens ansvar och institutionernas stöd. Målet för de officiella integrationstjänsterna är att migranten är i arbete och försörjer sig själv, och för att nå dit erbjuds under en viss tid särskilt stöd och utbildning. 

En annan fråga som ofta diskuteras i detta sammanhang är språkinlärning och språkets roll. Språket ses traditionellt som en nyckel till samhället, och man diskuterar till exempel hur språkkunskaper bidrar till tillträdet till arbetsmarknaden eller hur man använder språket i kontakt med myndigheterna. Hur migranter i praktiken använder olika språk, samt vilka språk som används på arbetsplatser och i organisationer har dock fått långt mindre uppmärksamhet, och språkets roll som kulturbärare diskuteras främst i akademiska sammanhang. Dessa frågeställningar är särskilt intressanta då man diskuterar frågan kring att fler migranter ska välja svenska som sitt officiella integrationsspråk.

Inom samhällsvetenskaplig forskning har synen på integration länge varit bredare: forskarna Alastair Ager och Alison Strang lade för närmare tjugo år sedan fram ett begreppsligt ramverk för att förstå integration av migranter. I ramverket ingår olika komponenter, som representerar delar som behövs för integration och välmående, och som samtidigt kan användas för indikatorer för dessa. Bland komponenterna finns förutom arbete även boende, utbildning och hälsa, olika slags sociala relationer, språkliga och kulturella kompetenser samt trygghet och säkerhet. Alla dessa vilar på en bas bestående av rättigheter och medborgarskap. Syftet med modellen var också att ta fram att de element som främjar integration är element som främjar välmående i allmänhet. 

I dagens kontext kan man illustrera Agers och Strangs modell till exempel genom följande: om man arbetar men inte kan säkerställa att ens barn känner sig tryggt och har samma möjligheter som andra barn, om man bor i olämpliga förhållanden och inte får hyra en bostad på grund av sitt namn, om man inom hälsovården blir osakligt bemött, eller om man är tvungen att stanna kvar i ett arbete där man utsätts för utnyttjande i rädslan att förlora arbetet, kan vi inte tala om en önskvärd situation. Alla dessa fenomen är starkt kopplade till samhällets mottaglighet och strukturer, vilka ofta nämns men sällan öppet diskuteras i samband med integrationsfrågor.

Medan Ager och Strang betonade integration som välmående, har det även inom integrationsforskningen varit allmänt att fokus ligger på migranters anpassning till samhället. Under de senaste åren har kritiska bidrag till integrationsdebatter dock lagts fram, även i Finland. I dag talas det ofta om vikten av att se på integration som en ömsesidig process, men likt integration i allmänhet diskuteras innebörden av tvåvägsintegration och vad som förväntas av alla parter inte tillräckligt. Tobias Pötzsch lyfter fram att tillgången till makt är ojämn och att fokus behöver ligga på strukturella ojämlikheter snarare än på den som ska inkluderas eller integreras. Ameera Masoud m.fl. har tagit upp migranters upplevelser av integrationsutbildningar och påvisat hur vissa integrationspraktiker inte enbart stöder invandrares färdigheter, utan också styr dem till processer och stigar som bekräftar deras utanförskap inom det finländska samhället. Internationellt sett har Lea Klarenbeek efterlyst ett nytt sätt att se på integrationsprocessen: dess kärna ligger i relationerna mellan “insiders” och “outsiders” som båda tar del i processen, men i olika roller. 

Genom att se närmare på parternas olika roller och resurser i olika integrationskontexter kan vi sedan tänka om vad gäller förutsättningar för och definitioner av kriterier för framgångsrik integration. Klarenbeek menar att så länge vi skiljer mellan “dem som (ska) integreras” och “dem som integrerar” kan vi inte nå det ideala sluttillståndet: ett samhälle utan sociala gränser mellan insiders (“berättigade”) och outsiders (“icke-berättigade”) – ett jämlikt och öppet samhälle där allas välmående stöds, och där alla känner sig delaktiga.

Motberättelser om integration: mot ett integrerat samhälle

Vad kan vi då förlora på att fortsätta tala om integration på samma sätt som hittills? Det står klart att konsekvenser finns, både för enskilda människor och för samhället. Genom att man blundar mot strukturell rasism framstår till exempel problem med att hitta arbete alltid som enskilda migranters eller uppfattade gruppers misslyckande. Om man vill tala i ekonomiska termer, riskerar Finlands ekonomi att på lång sikt bli mindre konkurrenskapabelt, så länge man upprätthåller strukturer som förhindrar invandrare att komma in i arbetsmarknaden. Från olika rapporter vet vi också att Finland upprepade gånger har stått högt bland tretton europeiska länder vad gäller olika former av diskrimination, fysiska attacker och trakasserier, förnedrande kommentarer eller hot mot personer med afrikansk bakgrund. Finland har också de största skillnaderna i läsfärdighet i OECD-länderna bland elever med invandrarbakgrund och andra elever. Många invandrare som har försökt göra Finland till sitt hem flyttar efter en tid vidare, oavsett sin socioekonomiska status. Dessutom delar det aktuella regeringsprogrammet tydligt in människor i önskvärda och icke-önskvärda invandrare, och upprätthåller en skadlig diskurs kring hur man pratar om invandring. Detta påverkar inte endast nyanlända eller kommande migranter, utan även personer med invandrarbakgrund som redan flyttat hit eller är födda här, och i förlängningen hela samhället. 

Även om vi i denna text förhåller oss kritiska till den finländska integrationsdiskursen, ser vi att det finns exempel på gräsrotsnivån för goda praktiker, stort kunnande och engagemang, samt potential för en positiv utveckling. Man har skapat organisationskulturer, klassrum, verksamhetsmodeller och processer där man bemöter människor som människor och som unika, komplexa och aktiva varelser och där minoriteter har möjlighet att ta både ställning till och del i uppbyggandet av dessa processer. Detta utgör också en viktig och kraftfull motdiskurs till den rådande politiska diskursen kring invandring och integration. 

Det är inte fel att erkänna att det finns strukturer i Finland som inte fungerar och som hindrar många personers aktiva deltagande och välmående. Strävan till ett integrerat samhälle behöver förstås som en process som inte enbart gäller migranter, utan även andra minoriteter och personer som påverkas av samhälleliga strukturer och de maktförhållanden de skapar – det vill säga oss alla. Ansvaret för integration ligger alltså inte hos dem som karaktäriseras som “outsiders”, inte heller hos socialhandledare eller lärare, utan är vår allas sak att bära.